Jag tänker här berätta lite om hur det började för mig det här med dom klassiska 50-tals fordarna och kanske locka några flera att berätta sin historia, så vi får något att läsa om här i vår tidning. För inte kan det väl vara meningen att vår jämtländske chefsredaktör ska stå för allt material, för då lär han väl snart vara utbränd som så många andra i vårt samhälle i dag.
Nåväl, för mig började det väl runt 1974 då jag och min kompis Ove fick åka någon vända med hans äldre brorsa Leif, i dennes -56 Crown Victoria, som var en 64A modell med ilagt plasttak, 292 och 3vxl med overdrive. Och det var väl då jag bestämde mig för att en sån bil skulle jag nån gång ha.
1978 var det dags för första Fordköpet . Det blev ingen vicke den gången utan en -67 Fairlane 500 XL 2d. ht, med fält och skugglackering som var så populärt vid den tiden.
Efter första sommaren gick det för slött med 289:a och 2,80 i 8 tummaren, så en 300 hästars -70:a 351 cleveland motor inhandlades som fick lite piggare kam, holley 600 och headers. Automatlådan preppades och längst bak hängdes en 3,89 växlad 9 tummare upp.
Så gasades det runt tills 1982 då jag fick höra att Leif skulle sälja kromvicken, och redan hade skickat in en annons till tidningen Bilsport. Nu var goda råd dyra. Ekonomin var väl inte den bästa efter 10 månader i lumpen men för 19000 kronor och en Husqvarna crosscykel var vicken min.
Nu hade 292:an med växellåda bytts ut mot en 289 med fyrväxlad B.W. T10, men det skulle bli värre. 289:an hamnade i fairlane -67:an och 351:an i -56:an. 9 tummaren plockades också bort för att monteras på vicken, men det fanns inte tid för det just då för det skulle ju åkas också, och dessutom satt det ju något liknande i utväxlingsväg i orginalaxeln redan, men den blev skrot första helgen. Hem och skruva.
Nu var 9 tummaren lite för bred, så det blev en snabbkortning med en lite kortare drivaxel på ena sidan. Så gick det några sommrar innan det också gick för sakta.
Ur med motorn som renoverades, balanserades och fick en ännu vassare kam, tunnelram insug med dubbla holleys, MSD tändning. Växellådan byttes ut mot en top loader med lite bättre utväxlingar och en kardanaxel med grova knutkorsen monterades p.g.a tidigare knutkors haverier samt att en ny bakaxel skruvades ihop med diffbroms och 4,11 utväxling. Jag monterade också på ett tvåkrets servobroms-system med skivor fram från ford samt en servosnäcka från Opel Commodore.
Bilen var väldigt lättkörd och man kunde ha nästan vilken chaufför som helst när man skulle ut och festa på lördagkvällarna. Bästa tiden jag fick på bilen var 13,3 sekunder på 402 meter med vanliga däck.
Av dom bilarna jag ägt är det klart den bilen man haft mest kul med och dom bästa minnena från. Men när barnen så började komma blev den lite opraktisk med den rätt törstiga, högljudda motorn och den lågväxlade bakaxeln så den såldes av för lite lugnare fordon. Sist jag hörde stod den och väntade på renovering hos någon kille i Stockholm som i sin tur köpt den i delar från norrland. Visst saknar man den ibland, jag skulle nog ställt in den i ladan i stället.
Jan-Åke Kajh